Jag som trodde att jag skulle skriva här minst en gång i veckan. Men så är det när man får en paranoid släng. Det här med paranoiditet hör till det bipolära har jag fått lära mig av psykiatrin. Men hur man bekämpar det lärde dom aldrig ut eller så gjorde dom det men jag var kanske inte mottaglig just då. I vilket fall som helst har jag glömt det. Det värsta med paranojan är att man blir handlingsförlamad och drar sig undan vardagslivet. Men det är livet man vill leva och delta i så det är bara att gneta på. Ja det blev kort men ändå något.
Den här killen är inte paranoid. Men man kan nog påstå att han är lite rolig.
Arkiverad under: Bipolär
Jag skriver jättesällan på min blogg, men den är mest menad som en dokumentation för mig själv, ego som jag är
Och jag har märkt att människorna som läser och ibland kommenterar känner igen sig och det får liksom räcka.
Nu är det faktiskt länge sedan jag var paranoid med mina konspirationsidéer. Lite lightvarningar har det varit ibland, men jag tror att det är den onda cirkeln som snurrar. Dvs, den att jag drar mig undan för att jag inte orkar med folk för att jag måste skärpa mig så mycket för att va ”normal” och sen blir jag för smånojig för att socialisera. Hur yttrar sig dina paranoior?